Ab imo pectore - av hela mitt hjärta

När lillasyrran bröt armen i Stockholm (tror jag det var).
Vi var små, typ 8 och 6 år.

  Jag höll på att klättra i en klätterställning som såg ut som ett upp och nedvänt U, hängde i knävecken och så där. Towe, som såklart inte skulle vara sämre, klättrade upp efter mig. Hon var inte lika stark som jag var och orkade inte hålla sig kvar däruppe utan föll ner och ramlade på armen som gick av. 

  Hon började gråta och jag försökte bära henne, hon hade så ont i armen att hon inte kunde gå, till mamma och pappa som var och duschade. Mamma hörde ju Towe, suprise då hon lät som en siren, och kom utspringande och frågade vad som hänt. 

  Det slutade med att dom ringde ambulans (för att det skulle vara en ren fraktur så att de skulle slippa operera) som körde henne och mamma till sjukhuset. Jag och pappa följde efter i bilen och på vägen till sjukhuset såg vi fallskärmshoppare (första gången jag såg det).

  Framme vid sjukhuset fick vi varsin nalle, Towe för att hon var så duktig som stod ut med smärtan och jag för att jag varit så duktig och tagit hand om henne.
Min nalle heter Olsson och bor i lådan för mjukisdjur, även om han har tappat huvudet. Men huvudet och kroppen ligger bredvid varandra, så det känns bra ändå.